Katastrofers verkningar
Katastrofers verkningar - Tranquebar och Sunlit Future
”Inget ont som inte för något gott med sig” säger man ibland. Huruvida det stämmer eller inte är svårt att säga, men när den enorma tsunamin svepte in över delar av Asien i december 2004 var det få som kunde se något positivt med det. Nära 300 000 personer omkom och i Indien var det just delstaten Tamil Nadu, där vi befinner oss, som drabbades hårdast med omkring 7800 dödsoffer. I söndags var vi ett par stycken som tog en minibuss till den lilla kuststaden Tranquebar som ligger ungefär tre timmars bilresa härifrån. Denna lugna lilla hamnstad var länge en blomstrande plats som först grundades av en dansk kapten. 1620 byggdes det danska fort som fortfarande finns kvar i staden. Under åren blev Tranquebar också ett religiöst centrum när de tyska protestanterna Bartholomäus Ziegenbalg och Heinrich Pluetschau anlände till staden. Fortfarande är murarna längs gatorna bemålade med bibelcitat och kyrkorna står tätt. Men Tranquebar är inte bara intressant ur historiska och religiösa synvinklar, det är också en av de städer i Indien som drabbades hårdast av tsunamin. Det märks. När vi vandrar längs gatorna lyser butiker och restauranger med sin frånvaro, det är relativt folktomt och vissa byggnader bär fortfarande spår av jättevågen.
Det finns organisationer som arbetar med att återuppbygga Tranquebar och hjälpa dess befolkning att återgå till sina sysslor. Helt enkelt vill man se till att Tranquebar återfår sin forna glans. Allt för att se till att människor ska kunna återvända till sitt hem och fortsätta leva där. En form av hållbar utveckling.
Några som verkligen kan skriva under på citatet i början av detta inlägg är de som jobbar på organisationen Sunlit Future i Auroville. De arbetar med solpaneler, att sälja dem och att installera dem. För ganska precis ett år sedan drabbades denna del av Indien av en kraftig cyklon som förstörde mycket i sin väg. Många av de organisationer vi besökt har nämnt denna cyklon och dess verkningar och det gjorde även Sunlit, men på ett positivt sätt. När cyklonen härjade stängdes nämligen strömmen av på många platser, förutom hos dem som hade solpaneler. När stormen lagt sig ökade plötsligt försäljningen av solpaneler enormt mycket. Människor insåg plötsligt att det inte var hållbart att vara beroende av det officiella nätet. I stället vill man bli självförsörjande även när det kommer till energin, och utnyttja solen som ändå skiner på taket. I detta fall förde alltså katastrofen med sig något bra, något som i det långa loppet hjälper till att skapa en mer hållbar värld.
”Inget ont som inte för något gott med sig”. Ibland är det uppenbart att det stämmer, ibland är det svårare att se det positiva. Men det jag tror att de flesta kan enas om är att dessa katastrofer är Jordens sätt att säga till oss att ta det försiktigt och att vara rädda om den. Mycket kan vi människor klara av, men mot naturens krafter är vi maktlösa.
Plantera för framtiden
Plantera för framtiden
Det nya året hade bara hunnit bli några dagar gammalt när vi, utrustade med hackor och spett, begav oss ut i en skog vid namn Evergreen Forest för att plantera träd som kompensation för våra koldioxidutsläpp i samband med flyg och mopedåkning. Evergreen Forest är en del av Aurovilles Greenbelt och består av ett område på ungefär 89 000 m2 varav ca 70% är skog. Syftet är att återplantera de naturliga trädarter som försvunnit från området. De anordnar workshops och liknande för människor som är intresserade av skogsbruk i allmänhet och särskilt ekologiskt sådant och det finns även möjlighet att bo en längre tid i Evergreen.
Vi kom dit i vår buss och blev indelade i fyra grupper om fyra personer. Varje grupp fick ett eget litet träd som vi skulle plantera. Fyra träd på sexton personer är egentligen alldeles för lite, för att kompensera våra utsläpp skulle vi behöva minst fyra träd var. Men eftersom tiden var begränsad fick vi nöja oss med detta. Min grupp döpte vårt lilla träd till Gandalf the Green efter trollkarlen i Sagen om Ringen trilogin med förhoppningen om att det skulle växa sig lika gammalt och vist som nämnda trollkarl.
Att plantera ett träd är förknippat med mer arbete än jag kunde tänka mig. Först ska ett hål med måtten 50x50x50 cm grävas i den hårda marken. Låter kanske inte mycket, men även med hjälp av hackorna och spetten var det en utmaning. Dessutom är det inte bara att gräva, jorden man får upp måste också sorteras i olika högar beroende på i vilket lager av marken den kommer från. Sedan ska hålet delvis fyllas med kompostmaterial och lite av jorden innan man försiktigt får sätta ner sitt träd och stötta upp det med resten av jorden och leran. Vatten måste det så klart också ha, och det är sista steget i planteringsprocessen. Min grupp tog det ändå ett steg längre och samlades i hand i hand i en ring kring trädet där vi önskade det lycka till med lite sång som passade till Sagan om Ringen temat och ett litet tal. Nu hoppas vi att Gandalf the Green lever upp till sitt namn och hjälper till att minimera alla koldioxidutsläpp som vi gör oss skyldiga till.
Att plantera ett enda träd som kompensation för de elva flygresor vi har bokat de kommande fyra månaderna och de otaliga små turerna vi gjort på våra mopeder under tiden här i Auroville gör troligen inte så stor skillnad i det stora hela. Tanken bakom vårt planerande var snarare att öppna våra ögon för vilket jobb det är att utjämna sina utsläpp genom trädplantering och det faktum att det inte är speciellt hållbart i det långa loppet. Skulle vi plantera träd i relation till våra utsläpp skulle vi inte få göra annat än att fylla Jorden med skog. Det vi istället måste jobba på är att minska våra utsläpp. Det låter simpelt att ta cykeln i stället för bilen till jobbet men det gör verkligen skillnad. Så nästa gång jag står där och tittar ut över snöovädret och funderar på om jag ska ta bilen eller använda mina ben för att ta mig till affären så ska jag inte falla offer för latheten. Istället ska jag tänka på hur det var att gräva ett 50x50x50 cam stort hål i den hårda jorden under den stekande solen. Sedan ska jag ta på mig mössan och de tjocka vinterskorna och ge mig ut och njuta av den friska luften och känslan av snö mot ansiktet
.
Varje människas hållbara utveckling
Idag har jag blivit klar med alla mina blogginlägg till kursen. Tre av dem har ni ju redan läst, TACK för alla fina kommentarer! Gör mig väldigt glad att ni läser. Eftersom det uppskattades så tänkte jag lägga upp resterande tre inlägg här i bloggen. Här kommer nummer fyra, som jag döpt till Varje människas hållbara utveckling.
Hållbar utveckling. Det är vad hela vår kurs här i Indien handlar om och vad Auroville till stor del går ut på. Att på ett sätt eller annat bidra till en hållbar utveckling. I våra kursböcker definieras hållbar utveckling ofta som en utveckling som tillgodoser de behov vi har idag och som samtidigt gör det möjligt för framtida generationer att tillgodose sina behov. Detta är ett väldigt globalt sätt att se på hållbar utveckling, och det är naturligtvis en fullständigt adekvat beskrivning.
Jag anser dock att hållbar utveckling inte bara är viktigt på global nivå. Det handlar inte bara om att se till att Jorden finns kvar för våra barnbarn och är möjlig för dem att leva på. Utveckling är också en inre resa som varje människa måste göra på ett eller annat sätt, och det går att se till att även den sortens utveckling är hållbar.
Till viss del handlar det om att hjälpa till i den globala utvecklingen. Att göra vad man kan, rent praktiskt, för att göra världen till en lite bättre plats att bo på. Att tacka nej till plastpåsen i matbutiken, att ta cykeln i stället för bilen och att sortera sina sopor. Men det handlar också om att se till att de beslut man tar idag kommer att vara hållbara i framtiden. Auroville är en plats för detta.
Man kan gå in i "den gyllene bollen" Matrimandir och koncentrera sig. Vad man koncentrerar sig på spelar mindre roll, det viktiga är att man övar sig på att fokusera sina tankar på en sak. Runt om i Auroville finns det gott om ställen att utöva yoga på, något som också är nära förknippat med koncentration och fokusering. Samtidigt som man ska hålla sina positioner måste man fokusera på sin andning, och allt annat än att andas blir därmed sekundärt. Folk i allmänhet känns mycket mer avslappnade än jag är van vid hemma från Sverige. På ett positivt sätt. Här arbetar man för en hållbar värld, men man gör det på ett medvetet sätt. Man har samlat sina tankar och fokuserat på en uppgift som man nu lägger sin energi och koncentration på.
För många är det säkert resultatet av en lång inre resa. En resa som inte har ett utstakat mål när den påbörjas. I många fall är det också förbundet med en yttre resa. Man reser någon annanstans för att bli någon annan. En del reser till Auroville och övar på att koncentrera sig och fokusera. Jag har bara varit här i fem veckor men kanske återvänder jag någon dag. För att fokusera på att hitta min uppgift i livet. För att koncentrera mig på att bli den jag vill vara.
Blogginlägg
Välståndets vånda
Att vara rik. Vem har inte drömt om det någon gång? Om obegränsade tillgångar, att kunna köpa precis vad man vill, kunna resa precis vart man vill precis när man vill. Att vara oberoende av det vardagliga kneget, att ha möjlighet att säga upp sig från det tråkiga jobbet och göra vad man vill hela dagarna. Jag ska inte ljuga, drömmen om pengarna har ofta funnits i mitt liv, och gör det fortfarande ibland. När höstmörkret sänker sig över Sverige är det ofta bara min begränsade studentekonomi som hindrar mig från att sätta mig på flyget mot varmare breddgrader. Men är man student så förblir det livet bara en dröm. Åtminstone i hemlandet. Här i Indien är det annorlunda. Här är vi rika. Med våra studielån på knappt nio tusen kronor i månaden skulle vi kunna leva det goda livet om vi hade velat. Men när man går på Pondicherrys gator med de där nyinköpta skorna på fötterna, de nya kläderna i påsar över armen och en middag från ett lyxhotell i magen så känns det ändå inte så bra som man trodde det skulle göra. När man ser gamla människor sova på den smutsiga gatan, pensionärer som borde sitta hemma i sina hus med tofflor på fötterna, en kopp te framför sig och tidningen i näven. När barn samlas i klungor runt en och drar i ens tröja i förhoppning om en slant eller en bit mat, barn som borde leka kurragömma med sina vänner eller ligga i sina sängar och lyssna på godnattsagor. När medelålders män försöker sälja små färgburkar och såpbubblor till en och inte ger sig trots upprepade nej eftersom det är deras uppgift att försörja familjen, män som egentligen borde slappna av efter dagen framför en bra fotbollsmatch på TV eller laga mat tillsammans med sin hustru. När dessa sätt att leva blir uppenbara för en så känns skorna plötsligt inte längre så bekväma, kläderna inte så snygga och lyxmaten förvandlas till en stor obehaglig klump i magen. När jag ser alla dessa människor som bor i små skjul längs vägen, med sopor framför dörren och toalett i en grop på baksidan så tänker jag på flygplatsen i Zürich där jag ofta landat på mina resor till Schweiz. Jag ser framför mig de rena golven, det porlande vattenfallet mot en av väggarna, alla butiker med parfymer, Swarovskidiamanter och Rolexklockor. Och klumpen i magen växer sig större. Att få människor i världen har alldeles för mycket medan många har alldeles för lite är ingen nyhet. Men när man ser det så nära inpå blir det verkligare, mer påtagligt. Jag frågar mig hur hållbart det är egentligen. För vi få som konsumerar så mycket mer än vi borde, det är vi som ser till att de som redan har alldeles för lite får ännu mindre. En av de viktigaste aspekterna av Auroville är i mitt tycke arbetet för att minska egoismen. Vi måste sluta tänka på bara oss själva, börja dela med oss och inse att om alla konsumerar lagom mycket av Jordens resurser så räcker det till alla. Om inte annat så kan vi göra det just av egoistiska skäl. Att fråga sig hur länge Jorden kommer att klara trycket från oss i de rika länderna är mycket relevant, och vi måste inse att om vi inte skärper oss så kan vi mycket väl komma att förstöra planeten vi lever på och därmed utrota även oss själva, något som en sann egoist knappast vill.
Så nästa gång jag står i klädaffären och studerar de vackra byxorna och de snygga skorna kanske jag ställer mig frågan om jag verkligen behöver dem. Kanske stoppar jag ner pengarna i fickan igen och lägger dem sedan istället i en framsträckt barnhand. Jag hoppas att jag gör det. För barnets skull. För en hållbar världs skull. Och för min egen skull.