Ronja

Godmorgon!

När jag vaknade i morse var det fortfarande mörkt ute, för första gången. Antingen betyder det att idag var första riktiga höstdagen, eller så betyder det bara att jag sover för länge alla andra dagar. ^^ Oavsett vilket så fick det mig osökt att tänka på skolan. Hur man satt vid frukostbordet och såg sin egen, trötta spegelbild i fönstret hemma i köket, hur man byltade på sig en massa kläder för att inte frysa, cyklade till skolan och kom fram genomsvettig för att man klätt på sig för mycket. Hur man mumlade ett "God morgon" till klasskompisarna som redan var där (för det mesta inte så himla många, typ Lina och Anna), fast man inte alls tyckte att det var en god morgon, snarare tvärtom. Hur man letade och letade i skåpet efter rätt bok, en penna som funkade, suddgummin och allt annat man behövde, medan en efter en av klassisarna droppade in och mumlade fram sin morgonhälsning.

Kanske en inte helt uppmuntrande bild, men jag minns dessa dagar med glädje, för hur trött man än var, hur grått vädret än var, och hur evighetslånga lektionerna än kändes (naturkunskap, säger jag bara!) så var jag ändå nästan alltid glad när jag cyklade hem, och det berodde inte endast på just detta faktum att jag fick åka hem. Nej, oftast berodde det på att jag helt enkelt haft en fin dag. Kanske en extra intressant diskussion, en spontankram på en rast eller bara mysig samvaro i mediateket. Och inget av detta hade såklart varit möjligt utan min klass, H3. 

Nu när jag sitter här i Schweiz så tänker jag ofta på H3. Mitt H3 alltså, inte det H3 som nu finns på Platengymnasiet.
För mig kommer H3 alltid vara den grupp av människor som på eftermiddagen den 11 juni 2009 hukade på ett lastbilsflak i centrala Motala för att sedan hoppa upp som gubben i lådan och vilda av glädje skrika "Här är H3!" 

Men vi har inte alltid varit vilda av glädje, det får man inte tro. Naturligtvis fanns det dagar då jag inte alls kände mig lycklig när jag åkte hem, dagar då jag var trött på allt och alla, dagar då skolan blev synonym med fängelse. Jag minns dessa dagar, helt klart. Sagan om H3 har, precis som alla sagor, också ett olyckligt kapitel. 

Sagan om H3 börjar en dag i slutet av augusti 2006, när en grupp människor som inte alls känner varandra samlas i ett klassrum på Platengymnasiet i Motala. Vid första anblicken är de alla väldigt olika, och det stämmer faktiskt. De har inte samma erfarenheter, inte samma värderingar, inte samma intressen. De har inte ens gjort samma val (en del har valt språk, andra kultur), men ändå har de nu hamnat i samma klass. 

Alla har olika minnen från första året, har jag senare fått veta. För mig var det ett väldigt lyckligt år, men jag har senare insett att jag nog var ganska blind för vad som hände runt omkring mig. Vet nu att inte alla kände samma omedelbara lycka som jag, och nu kan jag även se lite varför. För visst var vi splittrade i två delar, bara det att jag inte såg det då. 
Men för mig kommer ettan ändå alltid vara ett fint minne, fyllt av picknickar i parken, små utflykter, sova-över-nätter-utan-att-sova-alls, fina födelsedagsfester, långa samtal om livet, skoldagar med musik och alldeles lagom många läxor ^^

Sedan kom tvåan, som såklart även den var subjektiv (som allt). Jag upplevde detta år som "down"-året. Splittringen blev djupare mellan grupperna, tystnad härskade och till slut blev till och med skolarbetet lidande. Jag ville inte gå till skolan på morgonen och lättnaden när man fick gå hem var total. 
I sagorna är detta delen då den vackra prinsessan, som nyss varit på smekmånad med sin prins (ettan = smekmånadsfasen)  nu blir tillfångatagen av den elake draken som spärrar in henne i ett torn mitt ute i ödemarken. Men precis som prinsessan tillslut blir räddad av sin prins så blev även vi räddade. Dock inte av någon prins, nej, vi räddade oss själva. Vi började prata om det som tyngde oss, och en ring av humanister som stod och diskuterade vid skåpen blev en allt vanligare syn. Vi var inte alltid överens, verkligen inte, men vi började så smått förstå att det inte gör någonting. Och helt plötsligt var vi en enhet. Alla dessa individer som fortfarande var och är totalt olika (kommer förmodligen alltid att vara det också) lärde sig hur de kunde dra nytta av varandras positiva egenskaper och på så sätt få till ett fantastiskt utbyte.

Sista halvåret innan studenten blev för mig det finaste. Vi hade fullt upp med projektarbeten, Romresa och studentplanering, men mitt i stressen fanns ändå ett lugn, för man visste att H3 var där. Som en fin liten enhet, som ett hem. Och med det i ryggen klarar man vad som helst! 

Nu har vi skiljt åt. Några av oss har rest till främmande land, andra har fortsatt sin utbildning på olika platser, alla upplever vi nya äventyr. Men vart vi än är, och vad vi än gör just nu, så vet vi i alla fall vart vi kommer befinna oss om tio år. Nämligen i Motala, på vårt efterlängtade 10årsjubileum. 

Så slutade alltså sagan om H3 lyckligt, precis så som sagor bör.


I Småland i ettan



I Rom i trean