Ronja

Nu när julfirande och årsresumé avklarade så tänkte jag återgå till listan som jag påbörjade för ett tag sen. Idag är rubriken "meningen med livet enligt mig"

För ungefär två år sedan fick jag en uppgift i skolan som gick ut på att formulera en livsfilosofi. Himla svår uppgift tyckte jag, tills jag satte igång att skriva. Så, vad skrev jag då? Jag tänker inte ge er hela dokumentet, det skulle ta hela natten för er att läsa. Men några utdrag kan ni få. 


Världen, lyckan och kärleken - ett försök till livsfilosofi

Sekunden som var nyss kommer aldrig igen. Detta kan upplevas på olika sätt. Visst kan det kännas sorgligt att inget någonsin kommer tillbaka, men det kan även ses som en uppmaning att göra något med sitt liv – man har bara en chans. Vad ska man då göra med sitt liv, har man bara en chans så känns det viktigt att det blir bra.

Ja, vad är meningen med livet?

Detta är en fråga utan objektivt, allmängiltigt svar. Det jag kan försöka göra är att reda ut vad som är meningen med just mitt liv, en frågeställning som inte heller den är helt lätt.

Min första, spontana tanke om vad jag vill göra med mitt liv är resa. Jag vill resa, uppleva saker, se hur världen egentligen är. Jag kommer att tänka på något som vi pratade om på en filosofilektion för länge sedan. Vi diskuterade en filosofs tanke att man inte kan uppleva och se hela världen samtidigt, men man kan se små delar och ju fler små delar man ser desto bättre uppfattning kan man få om hur världen egentligen är och ser ut. Detta är något som jag tycker känns rätt och logiskt. Självklart kan man inte se hela världen på en gång, men det betyder inte att vikten av att resa och uppleva saker och ting blir mindre. Snarare tvärtom. Det gäller ju att upptäcka så många små delar som möjligt.

Men jag tror även att enkelhet är viktigt för att finna lycka och en eventuell mening med livet.
Det gäller att stanna upp i livet och se det lilla och det enkla. Man måste uppskatta även det och inse vilket mirakel det egentligen är att saker som vi tar för givna faktiskt finns. Jag kommer att tänka på filosofen Diogenes som bodde i en tunna och inte ägde någonting. En dag kom Alexander den store förbi och erbjöd Diogenes att få vilka önskningar som helst uppfyllda. Filosofen svarade: ”Skulle du kunna flytta på dig? Du skymmer solen”.

Detta tycker jag är ett beundransvärt tankesätt. De största miraklen är sånt som vi ofta tar för givet, som till exempel solens strålar. Man måste helt enkelt känna kärlek till världen, både dess stora och små ting.

Vad är egentligen kärlek? Att man tycker om någon eller något, skulle nog många säga, och visst håller jag med. Men jag tror inte att det bara är att tycka om. I så fall så skulle vi inte behöva själva ordet ”kärlek”, det skulle räcka med bara ”tycker om”. Nej, kärlek måste vara något starkare än bara tycka om, även om det innefattar även det. Jag håller med de filosofer som säger att kärleken är ett offer. Man måste vara beredd att offra allt, till och med sitt liv, för den eller det man älskar.

Den andra betydelsen som jag tror att begreppet ”kärlek” har är en kraft som hjälper oss att leva. Den skulle lika gärna kunna kallas kärlek, eftersom det är med denna krafts hjälp vi kan överleva. Den är svaret på många problem; som ett exempel kan vi ta miljöförstöringen. Vår hopp om att kunna rädda vår jord från oss själva finns i denna kärlekskraft. Om vi älskar jorden och allt som finns på den, så skulle vi hellre offra våra egna liv än förstöra det vi känner denna kärlek till. Vi måste alltså lära oss att älska jorden, och på så sätt rädda den. 

På samma sätt tror jag att kärlek är svaret på mycket annat.

Och skulle jag tvingas sammanfatta min livsfilosofi med ett ord, så skulle jag utan tvekan välja just ”kärlek”. För enligt mig är det kärlek i alla dess former som är meningen med livet.