En jobbig dag...
...har jag haft.
Var ensam med barnen från klockan åtta till klockan två, och dessa sex timmar kändes som sex år. Minst. Började med att vi skulle städa, vilket tog typ två och en halv timme. Barnen hjälpte till och sedan lekte de ute, inga problem alltså. När jag höll på med det sista av städningen (golven på övervåningen) så kom de och frågade om vi skulle spela spel. "Visst", sa jag. "Det blir mysigt. Gå ner och förbered allt, så kommer jag om fem minuter. Ska bara fixa klart här." De gick iväg, och tre minuter senare hör jag Michi skrika och Anna gråta. Springer ner och får veta att de bråkade om vem som skulle sitta var i soffan! Säger till dem att sluta, varpå mer skrik och gråt utbryter. Michi går in i deras rum och smäller igen dörren, Anna gömmer sig under täcket i föräldrarnas säng, och jag går ut i trädgården och koncenterar mig på att andas lugnt. När jag sedan går in igen har lugnet lägrat sig. Michi läser i sin säng och Anna och jag ritar och dansar, och jag börjar tro att det var dagens prövning, och nu är det lugnt.. Hmmm.. ^^
Till lunch skulle vi göra pannkakor. Självklart ville Anna hjälpa till, eller rättare sagt, hon ville göra allt själv. "Jag ropar om jag behöver hjälp", sa hon, log ljuvt och klappade mig på kinden. Men njaaa, lite skeptisk var jag, så jag stannade i köket.. Och tur var väl det, för lite hjälp behövde hon allt. Allt gick i allafall bra tills Michi kom och också ville steka en pannkaka, vilket han såklart fick. Tills han fick för sig att Anna provocerade honom och därför gav henne en spark på smalbenet. När jag sa till honom att lägga av skrattade han och gjorde om det.
Då fick jag nog, tog honom i armen och drog ut honom ur köket. (Det gjorde nog inte ont.. hoppas jag...) Sa till honom att gå därifrån tills han lugnat ner sig. Med det menade jag att han skulle vara i ett annat rum, men han tog det lite väl bokstavligt. Han stack. Var borta typ tjugo minuter, och där stod jag; med Anna, en tallrik pannkakor som kallnade snabbt, ett kök som nyss varit rent men som nu var helt kladdigt av pannkakssmet.. Inte kul!
När han till slut dök upp fick han en riktig utskällning och ett löfte om att detta kommer hans föräldrar få reda på. Det sista gjorde honom ganska spak, och resten av eftermiddagen förlöpte ganska lugnt.
Dock var jag fortfarande lite uppretad och stressad, så när Olga kom hem drog jag till Basel för lite underbar ensamtid och tröstshopping.
Detta köpte jag:
Girafförhängen och lite hårspännen
Plus lite fler hemligheter ^^
Nu, film eller nåt. Svarar på de få frågorna från frågestunden innan jag lägger mig
Kram
Var ensam med barnen från klockan åtta till klockan två, och dessa sex timmar kändes som sex år. Minst. Började med att vi skulle städa, vilket tog typ två och en halv timme. Barnen hjälpte till och sedan lekte de ute, inga problem alltså. När jag höll på med det sista av städningen (golven på övervåningen) så kom de och frågade om vi skulle spela spel. "Visst", sa jag. "Det blir mysigt. Gå ner och förbered allt, så kommer jag om fem minuter. Ska bara fixa klart här." De gick iväg, och tre minuter senare hör jag Michi skrika och Anna gråta. Springer ner och får veta att de bråkade om vem som skulle sitta var i soffan! Säger till dem att sluta, varpå mer skrik och gråt utbryter. Michi går in i deras rum och smäller igen dörren, Anna gömmer sig under täcket i föräldrarnas säng, och jag går ut i trädgården och koncenterar mig på att andas lugnt. När jag sedan går in igen har lugnet lägrat sig. Michi läser i sin säng och Anna och jag ritar och dansar, och jag börjar tro att det var dagens prövning, och nu är det lugnt.. Hmmm.. ^^
Till lunch skulle vi göra pannkakor. Självklart ville Anna hjälpa till, eller rättare sagt, hon ville göra allt själv. "Jag ropar om jag behöver hjälp", sa hon, log ljuvt och klappade mig på kinden. Men njaaa, lite skeptisk var jag, så jag stannade i köket.. Och tur var väl det, för lite hjälp behövde hon allt. Allt gick i allafall bra tills Michi kom och också ville steka en pannkaka, vilket han såklart fick. Tills han fick för sig att Anna provocerade honom och därför gav henne en spark på smalbenet. När jag sa till honom att lägga av skrattade han och gjorde om det.
Då fick jag nog, tog honom i armen och drog ut honom ur köket. (Det gjorde nog inte ont.. hoppas jag...) Sa till honom att gå därifrån tills han lugnat ner sig. Med det menade jag att han skulle vara i ett annat rum, men han tog det lite väl bokstavligt. Han stack. Var borta typ tjugo minuter, och där stod jag; med Anna, en tallrik pannkakor som kallnade snabbt, ett kök som nyss varit rent men som nu var helt kladdigt av pannkakssmet.. Inte kul!
När han till slut dök upp fick han en riktig utskällning och ett löfte om att detta kommer hans föräldrar få reda på. Det sista gjorde honom ganska spak, och resten av eftermiddagen förlöpte ganska lugnt.
Dock var jag fortfarande lite uppretad och stressad, så när Olga kom hem drog jag till Basel för lite underbar ensamtid och tröstshopping.
Detta köpte jag:
Girafförhängen och lite hårspännen
Plus lite fler hemligheter ^^
Nu, film eller nåt. Svarar på de få frågorna från frågestunden innan jag lägger mig
Kram
Kommentarer
Postat av: Christine
Jaaaa, du, barn är underbara men ibland kan man bli galen på dem. till och med dig och kajsa ibland...även om det var mycket sällan.
Kram och pusssss mamma
Postat av: Christine
Ja, du, barn är underbara...nästan jämt. Ibland kan man faktiskt bli galen på dem...til och med dig och Kajsa, även om det var mycket sällan.
Hoppas morogndagen blir bättre.
kram och puss
mamma
Postat av: Kajsa
åhå, dessa hemligheter! :)
Postat av: Bosse
Jag tror att barnen börjar känna sig bekväma med dig nu och räknar dig som en i familjen! Då vågar de moppsa upp sig och vara "besvärliga". Det gör de inte i början när de inte känner personen som de umgås med!! Tror jag iallafall;-)
Trackback
