Ronja

Igår bestämde vi vilka organisationer vi vill jobba med under de kommande två veckorna. För mig hade valet varit mer eller mindre klart sedan vi lämnade Sverige. Jag ville jobba för gayrightsorganisationen SCHOD. Självklart tvivlade och velade jag innan gårdagens beslut, men när det stod klart att jag skulle få jobba där var jag bara glad. Och kanske en liten smula rädd. Här i Indien är det inte olagligt att vara homosexuell, men däremot är "onaturligt" sex förbjudet, vilket i praktiken innebär att homosexuella inte får ha sex. Ännu värre än lagarna är synen på och attityden mot öppet homosexuella. Många av dem har inget ID-kort eftersom deras familjer förnekar deras existens. Alla svenskar vet hur ofta man behöver använda sitt personnummer och hur begränsad man skulle vara utan det. Så ser verkligeheten ut för många gays här. Trakasserier, våld, diskriminering och övergrepp hör också till vardagen. SCOHDs grundare Ganesh (eller Shantil som han/hon kallar sig) berättade att många homosexuella män väljer att klä sig som kvinnor för att kunna leva med en annan man. Det är lättare så, eftersom omgivningen då uppfattar dem som ett "normalt" par och inte två män som lever ihop. 

Samtidigt som de arbetar för förändring på många plan så erbjuder SCOHD en fristad, en plats dit de homosexuella kan komma och vara sig själva. En omväxling från att låtsas vara hetero ute i samhället.

 

Idag tog jag och nio av mina vänner här tre taxibilar och åkte dit och hälsade på. De hade nämligen ordnat en liten "get-togheter" och vi var inbjudna. Vilket härligt ställe!! Det enda stället hittills i Indien där jag sett kärleksyttringar mellan människor. Inte ens mellan män och kvinnor ser man annars någon som helst fysisk kontakt. Här höll man varandra i handen, lade armen om varandra och kramades hej och hejdå. Männen som var där (för det var bara biologiska män) kunde verkligen vara sig själva. Vissa klädda i kvinnokläder, andra utan några som helst yttre tecken på sin sexualitet. Vissa uppträdde och dansade och sjöng gärna för oss, medan andra hellre höll sig i bakgrunden. Här var alla välkomna. När en storvuxen indisk man iklädd rosaglittrig sari hälsade på mig med orden: "Whats up, sister!", då kände jag att detta var en helt surrealistisk upplevelse. Men en bra sådan! :) Efter att vi bjudit på lite traditionell svensk dans i form av Små Grodorna (där jag fick äran att vara midsommarstång) bjöds vi på god lunch innan vi ringde våra taxichafförer och åkte hemåt igen. På tisdag ska jag träffa Ganesh/Shantil igen och påbörja mitt arbete på riktigt. Jag ser fram emot det! 

Det har blivit dags att berätta om dagen då vi hade "environmental sustainability" som tema. Vi började med en skakig bussresa till staden soptipp. Det var ganska ny, bara några månader gammal, men sopbergen var redan enorma. Solen stekte och när vi närmade oss blev stanken starkare och starkare. VI hade fått rådet att ta med oss en sjal eller liknande att täcka munenn och näsan med, och det var tur det. Utan den hade jag inte klarat mig. Det var jobbigt ändå. Men ännu jobbigare än stanken av brända sopor var att se allt runt omkring. Kor som gick och åt sopor, alla flugor som flög omkring och främst människorna som letade sopor att sälja. De specialiserar sig på en speciell sopa, till exempel metall, bränner soporna för att göra det lättare att hitta och säljer sedan sina fynd för ca 20 kronor om dagen. Vi träffade på en kvinna som hette Shanti. Hon var 37 år , såg ut som 65 och jobbade med att samla koppar. Hennes man låg hemma i njursjukdomar och hon hade två barn hemma att försörja. Hennes tredje dotter hade gift sig, och alla hade gått i skola, det var hon väldigt stolt över. Men det var ganska fruktansvärt att tänka på hur hennes liv ser ut. I 27 år har hon gått till soptippen för att leta sopor, iklädd endast flipflops går hon runt på de brinnande sopbergen och letar efter metall. 

 

 

Jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara där. Värmen, stanken och sedan att tänka på att människor lever och arbetar där. Samtidigt tror jag det är väldigt nyttigt och bra att se sådant. Att bli medveten om att man har det extremt bra och att man i den aspekten tillhör en minoritet på jorden. 

 

Dagen fortsatte med föreläsningar om "waste", det vill säga sopor och avfall. Både "vanliga" sopor och också de som kommer från människokroppen, dvs kiss och bajs. Det låter äckligt och ointressant, men det var faktiskt ganska spännande och intressant. Det finns så många sätt att göra saker och ting mer miljövänliga. 

 

Tiden går väldigt fort här och jag vet att jag ligger efter i tiden med blogginlägg. Imorgon har vi dock ledigt hela dagen, så förhoppningsvis kan jag skriva ikapp lite då.

 

Med detta lite deppiga inlägg vill jag ändå önska er en riktigt GOD JUL!

 

Kram! 

 

 

 

Hej på er! 

 

Andra dagen här, och bitarna faller så sakteliga på plats. Idag började vi dagen med att efter en god natts sömn under våra myggnät traska över till Tibetan Pavillion, vår grannbyggnad där en av våra lärare, Eva, och hennes dotter Ester bor. Själva håller vi till i International House. I Tibeatan åt vi frukost; mackor, chaite, sylt, papaya och små bananer. Sedan hoppade vi på våra mopeder och drog iväg till Financial Service Center för att få våra Aurocard. Det är de kontokort vi kommer använda medan vi är här. Alla har vi fått ett konto som vi laddat med pengar och med detta kort kan vi betala överallt i Auroville. Hur smidigt som helst! :) Passade även på att växla in våra svenska pengar, till damerna i kassans stora förtjusning. De hade aldrig sett svenska pengar så de var tvugna att visa dessa roliga sedlar för sina kollegor.

 

Efter pengaväxlingen som tog ett tag var det dags för lunch. Det blev potatismos, spenatomelett och ananasjuice för ca 30 kronor, billigt och bra måste jag säga. Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos läraren Tanyas bror och hans familj. Hans fru Anna är en av våra koordinatorer och deras barn var hur gulliga som helst! Vi bjöds på te och lite välbehövlig vila i soffan innan vi drog vidare mot en liten konstutställning i ett av husen här. Senare tog Tanyas man Erik och deras två döttrar Malia och Jelena med några av oss till en affär där vi äntligen kunde inhandla toalettpapper, vatten, shampoo, choklad och annat nödvändigt. Jag älskade den affären!!! :) Vill tillbaka snart igen, haha. 

 

Dagen avslutades med middag på en av de finaste restaurangerna här tror jag. Kyckling, potatis, grönsaker, chokladglass och vattenmelonjuice. Betalade ca 300 rupees, vilket motsvarar ungefär 40 kronor. Jag börjar förstå hur folk som är här kan gå upp i vikt. God mat och billigt pris. 

 

Nu hänger vi lite vid vårt fina träbord utanför våra hus. Några spelar kort, Johanna skypar, några spelar schack och någon läser. Myspys helt enkelt. Snart läggdags, imorgon är det shopping i Pondicherry som gäller. Natti! 

 

Bilder vill inte laddas upp nu tydligen, men återkommer en bättre internetdag! :) 

 

Äntligen är vi här! Varma vindar, kor överallt, mopedåkande på röda dammiga vägar. Det är livet! Vi anlände imorse (klockan är nu strax innan sex här) och efter en hel del köande och en skakig bussfärd på tre timmar kom vi fram till Auroville. Svårt att redan nu greppa hur det ser ut här, men återkommer med uppdatering om det lite senare. Det vi har sett gillar jag i alla fall starkt! :) Mycket färger, mycket människor, mycket liv och väldigt bohemiskt! Påminner mig lite om Taizé i Frankrike, mitt fina kloster där! :)

 

Jag och Johanna delar rum, vi har en dubbelsäng och ett litet skåp. Spartanskt, men tillräckligt! Såhär ser vårt hus ut: 

 

 

Nu måste vi rusa till middagen, men lovar att höra av mig snart igen! 

Kram till er alla! 

Idag, på självaste Luciadagen, lämnade vi in och redovisade projektet vi hållit på med ett tag nu. Det var det sista skolarbetet innan Indien-resan och när jag gick från skolan kändes det som en tyngd lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag koncentera mig på att få ordning i kaoset jag levt i de senaste veckorna. Jag har packat på kvällar och nätter och består min lägenhet i stort sett bara av kartoner och väskor. Många väskor. Samtidigt som jag packar för Indien så måste jag ju även packa ihop hela lägenheten inför flytt. Städning har jag helt försummat, "jag måste ju ändå flyttstäda sen". Men idag har jag tagit tag i det, flyttat all återstående mat och de få tallrikar och glas jag inte packat ner än till ett enda skåp och rengjort resten. Det är inte kul på något sätt alls, men antar att det kommer kännas bra när skåpen är skinande rena sedan. Funderar dock på att ta en paus och provpacka Indien-väskan igen, den kändes oroväckande lätt igår. Vad har jag glömt? 

 

Jag tänkte ta en bild på kaoset åt er, men kameran är nedpackad någonstans, så ni får nöja er med en bild på campus eget slott, tagen för två år sedan. Vad tiden går ändå... 

 

Denna vecka smäller det. På söndag åker vi till Indien! Jag har inte riktigt fattat det än tror jag, men det blir mer och mer påtagligt för varje dag. Alla vaccin är tagna (åtta sprutor + två gånger drickvaccin, och så lite malariatabletter på det), ryggsäckar är inköpta, apoteket har närapå tömts på vätskeersättning, värktabletter, myggmedel och annat skoj, och pass och biljetter ligger redo. Trots att jag fortfarande har en del att göra så får denna vecka gärna gå fort, är så tråkigt att vänta. 

 

Som jag nog har skrivit så kommer jag flytta ut ur min lägenhet här i Växjö på lördag. Har därför börjat packa ihop även lägenheten. Hyllor och skåp börjar gapa tomma medan golvet fylls av flyttkartonger och väskor. Ser riktigt trist och omysigt ut, men så är det alltid att packa. 

 

Det har varit glest med inlägg nu på ett tag, men jag ska försöka skärpa mig när jag väl kommer iväg. Vid tillgång till Internet lovar jag att i alla fall titta in och säga hej. :) Klassen har också planer på att skapa en gemensam blogg som vi kommer skriva om våra äventyr i. Den tycker jag absolut att ni ska läsa, så får ni se allt vi hittar på även ur någon annans synvinkel. :) Så fort vi får orning på den så ska ni få adressen.