Ronja

Igår bestämde vi vilka organisationer vi vill jobba med under de kommande två veckorna. För mig hade valet varit mer eller mindre klart sedan vi lämnade Sverige. Jag ville jobba för gayrightsorganisationen SCHOD. Självklart tvivlade och velade jag innan gårdagens beslut, men när det stod klart att jag skulle få jobba där var jag bara glad. Och kanske en liten smula rädd. Här i Indien är det inte olagligt att vara homosexuell, men däremot är "onaturligt" sex förbjudet, vilket i praktiken innebär att homosexuella inte får ha sex. Ännu värre än lagarna är synen på och attityden mot öppet homosexuella. Många av dem har inget ID-kort eftersom deras familjer förnekar deras existens. Alla svenskar vet hur ofta man behöver använda sitt personnummer och hur begränsad man skulle vara utan det. Så ser verkligeheten ut för många gays här. Trakasserier, våld, diskriminering och övergrepp hör också till vardagen. SCOHDs grundare Ganesh (eller Shantil som han/hon kallar sig) berättade att många homosexuella män väljer att klä sig som kvinnor för att kunna leva med en annan man. Det är lättare så, eftersom omgivningen då uppfattar dem som ett "normalt" par och inte två män som lever ihop. 

Samtidigt som de arbetar för förändring på många plan så erbjuder SCOHD en fristad, en plats dit de homosexuella kan komma och vara sig själva. En omväxling från att låtsas vara hetero ute i samhället.

 

Idag tog jag och nio av mina vänner här tre taxibilar och åkte dit och hälsade på. De hade nämligen ordnat en liten "get-togheter" och vi var inbjudna. Vilket härligt ställe!! Det enda stället hittills i Indien där jag sett kärleksyttringar mellan människor. Inte ens mellan män och kvinnor ser man annars någon som helst fysisk kontakt. Här höll man varandra i handen, lade armen om varandra och kramades hej och hejdå. Männen som var där (för det var bara biologiska män) kunde verkligen vara sig själva. Vissa klädda i kvinnokläder, andra utan några som helst yttre tecken på sin sexualitet. Vissa uppträdde och dansade och sjöng gärna för oss, medan andra hellre höll sig i bakgrunden. Här var alla välkomna. När en storvuxen indisk man iklädd rosaglittrig sari hälsade på mig med orden: "Whats up, sister!", då kände jag att detta var en helt surrealistisk upplevelse. Men en bra sådan! :) Efter att vi bjudit på lite traditionell svensk dans i form av Små Grodorna (där jag fick äran att vara midsommarstång) bjöds vi på god lunch innan vi ringde våra taxichafförer och åkte hemåt igen. På tisdag ska jag träffa Ganesh/Shantil igen och påbörja mitt arbete på riktigt. Jag ser fram emot det!