Ronja

Om några dagar är det elva månader sedan jag tog studenten. Elva långa månader, men samtidigt elva månader som känts väldigt korta. Som gått hur fort som helst. För det mesta känns det som om det var nyss jag sprang ut ur Platengymnasiet.

Studentdagen var nog den finaste dagen i mitt liv. Men samtidigt den sorgligaste. Och nu när jag tittar på små filmsnuttar och bilder som togs den dagen så gör det faktiskt liiite ont i hjärtat. För jag saknar mina fina klass, fina gamla H3.

Jag saknar de jag fortfarande har kontakt med, och de jag nästan aldrig pratar med. Jag saknar alla de människor jag ibland irriterade mig på, men för det mesta tyckte väldigt väldigt mycket om. De jag träffade varje dag, mer än min egen familj, de som var som en extra liten familj. De som jag pluggade tillsammans med; pluggade, grät, suckade, klagade, firade, jublade, gäspade och framförallt skrattade med under tre års tid. De som gjorde dessa tre år på gymnasiet till de bästa åren i mitt liv. Jag saknar er!

 
På klassresa i ettan


Och så klädde vi ut oss till hippies och sjöng falskt för hela skolan i melodifestivalen.. Vi var härligt barnsliga och modiga, kan jag tycka nu i efterhand.


I tvåan stod vi på scenen igen, fast denna gång teater.. "Fredspjäsen". Och jag som inte kan skådespela :P
Men tidningen skrev om oss i allafall, och Röda Korset (tror jag?) fick några hundra kronor. Plus att det var väldigt skoj :)


På klassresa i trean. Lite äldre, lite mer erfarna, lite klokare (?)



Och så kom studentdagen..


På nåt sätt känns det fortfarande som om vi alla bara tar en paus och att vi kommer komma tillbaka till det gamla vanliga igen i höst. Undrar när min sega hjärna ska förstå att så inte är fallet?

Som jag sa; gymnasieåren var de tre bästa åren hittills. Tack vare fina fina H3.