Ronja

Som jag kanske redan berättat så är det inte bara jobb med våra organisationer som upptar våra dagar här. Som en del av kursen vi läser ska vi också skriva sex blogginlägg om våra upplevelser och på något vis koppla dem till hållbarhet. Två av dem ska publiceras på de amerikanska studenternas blogg, och resten kan antingen sparas opublicerade eller läggas upp på valfri blogg. Mina två "amerikanska" inlägg är skrivna och upplagda. HÄR kan ni läsa om mina tankar om besöket på soptippen, och HÄR kommer ett inlägg jag skrev igår om min organisation och om homosexuellas situation i Indien. 

 

Igår skrev jag även ett av de övriga inläggen. Det skrevs snabbt och spontant och jag har inte läst igenom det ännu. Men det kommer från hjärtat, och ni får väldigt gärna läsa. Publicerar det här nedanför. 

 

Nu ska jag fortsätta öva på min presentation inför imorgon. 

Vi hörs! 

 

Välståndets vånda

 

Att vara rik. Vem har inte drömt om det någon gång? Om obegränsade tillgångar, att kunna köpa precis vad man vill, kunna resa precis vart man vill precis när man vill. Att vara oberoende av det vardagliga kneget, att ha möjlighet att säga upp sig från det tråkiga jobbet och göra vad man vill hela dagarna. Jag ska inte ljuga, drömmen om pengarna har ofta funnits i mitt liv, och gör det fortfarande ibland. När höstmörkret sänker sig över Sverige är det ofta bara min begränsade studentekonomi som hindrar mig från att sätta mig på flyget mot varmare breddgrader. Men är man student så förblir det livet bara en dröm. Åtminstone i hemlandet. Här i Indien är det annorlunda. Här är vi rika. Med våra studielån på knappt nio tusen kronor i månaden skulle vi kunna leva det goda livet om vi hade velat. Men när man går på Pondicherrys gator med de där nyinköpta skorna på fötterna, de nya kläderna i påsar över armen och en middag från ett lyxhotell i magen så känns det ändå inte så bra som man trodde det skulle göra. När man ser gamla människor sova på den smutsiga gatan, pensionärer som borde sitta hemma i sina hus med tofflor på fötterna, en kopp te framför sig och tidningen i näven. När barn samlas i klungor runt en och drar i ens tröja i förhoppning om en slant eller en bit mat, barn som borde leka kurragömma med sina vänner eller ligga i sina sängar och lyssna på godnattsagor. När medelålders män försöker sälja små färgburkar och såpbubblor till en och inte ger sig trots upprepade nej eftersom det är deras uppgift att försörja familjen, män som egentligen borde slappna av efter dagen framför en bra fotbollsmatch på TV eller laga mat tillsammans med sin hustru. När dessa sätt att leva blir uppenbara för en så känns skorna plötsligt inte längre så bekväma, kläderna inte så snygga och lyxmaten förvandlas till en stor obehaglig klump i magen. När jag ser alla dessa människor som bor i små skjul längs vägen, med sopor framför dörren och toalett i en grop på baksidan så tänker jag på flygplatsen i Zürich där jag ofta landat på mina resor till Schweiz. Jag ser framför mig de rena golven, det porlande vattenfallet mot en av väggarna, alla butiker med parfymer, Swarovskidiamanter och Rolexklockor. Och klumpen i magen växer sig större. Att få människor i världen har alldeles för mycket medan många har alldeles för lite är ingen nyhet. Men när man ser det så nära inpå blir det verkligare, mer påtagligt. Jag frågar mig hur hållbart det är egentligen. För vi få som konsumerar så mycket mer än vi borde, det är vi som ser till att de som redan har alldeles för lite får ännu mindre. En av de viktigaste aspekterna av Auroville är i mitt tycke arbetet för att minska egoismen. Vi måste sluta tänka på bara oss själva, börja dela med oss och inse att om alla konsumerar lagom mycket av Jordens resurser så räcker det till alla. Om inte annat så kan vi göra det just av egoistiska skäl. Att fråga sig hur länge Jorden kommer att klara trycket från oss i de rika länderna är mycket relevant, och vi måste inse att om vi inte skärper oss så kan vi mycket väl komma att förstöra planeten vi lever på och därmed utrota även oss själva, något som en sann egoist knappast vill.

 

Så nästa gång jag står i klädaffären och studerar de vackra byxorna och de snygga skorna kanske jag ställer mig frågan om jag verkligen behöver dem. Kanske stoppar jag ner pengarna i fickan igen och lägger dem sedan istället i en framsträckt barnhand. Jag hoppas att jag gör det. För barnets skull. För en hållbar världs skull. Och för min egen skull.