Ronja

Hejsan!

Här sitter jag nu äntligen i Etiopien, i mitt och Louises hus. Finns mycket att berätta om det, men först tänkte jag komma i kapp med vad som hänt sedan jag lämnade er. 

Tidigt på morgonen den 19 januari blev vi till slut upphämtade av två taxibilar som skulle ta oss till flygplatsen i Chennai. Det var jag, Daniel, Filip, Louise, Martina, Safi och Johanna som åkte, och vi reste lätt, bara med varsin liten ryggsäck. De stora backpackerväskorna hade vi lämnat i tryggt förvar hos vår koordinator Anna i Auroville. Första anhalt på vår resa var Mumbai, den enorma staden som också kallas Bombay. Vi har hört alla möjliga siffror när det kommer till befolkningsmängd, men den mest troliga verkar vara omkring 20 miljoner. Helt sjuk stad i vilket fall. Sida vid sida hittar man Asiens största slumområde och det überlyxiga hotellet Taj Mahal Palace. Kontraster!

När vi kom fram till hotellet efter en lång taxiresa i den hetsiga trafiken installerade vi oss i våra rum. Vid första anblick verkade våra tre dubbelrum vara väldigt fina. Vid en närmare titt visade det sig dock att de hade lite olika standard. Louise och Martina drog vinstlotten medan jag och Daniel fick stå ut med konstig lukt och toalett som inte spolade. Men efter ett par veckor i Indien är man inte längre så kräsen, så det gick bra det med.

Eftersom vi kom fram rätt sent så bestämde vi oss för att ta middagen direkt. Hittade ett ställe som var öppet och förutom den sjukt höga partymusiken som vi inte riktigt uppskattade så var det ett bra ställe. Trötta och mätta tog vi taxi tillbaka till hotellet, hängde en stund i Johannas och Safis rum och ramlade sedan utmattade ner i sängarna. 

Trots riktiga, mjuka sängar (jämfört med Auroville, där det var som att sova på en parkbänk som Louise uttryckte det) så sov vi inte så himla bra, och jag kände mig ganska trött hela dagen. Men är man i Mumbai får inte lite trötthet stoppa en! Planen för dagen var att ta en båttur till en ö utanför Mumbai som heter Elephanta Island. Sitt namn till trots finns där inga elefanter, men däremot är det en UNESCO World Heritage Site som är hem åt massor av 1500 år gamla tempel och statyer, och en hel massa tjuvaktiga apor. 

Båten avgick från det maffiga monumentet Gateway of India som byggdes till det brittiska kungaparets ära i början av 1900-talet, och efter en stunds härlig resa kom vi fram. Ön var inte så stor, men precis lagom för en dagsutflykt. Vi kollade på templen, shoppade lite souvenirer, skrattade åt aporna som snodde läsk från folk, käkade lunch och promenerade upp på toppen av en kulle mitt på ön. 

 

Precis nu, strax efter klockan 23, när jag skulle gå och lägga mig studsade en lycklig Safi in i vårt rum och viskade glatt att nätet är tillbaka! Eftersom ingen någonsin vet hur länge det stannar kvar så passar jag på att posta mitt sjätte och sista kurs-blogginlägg. Kommer såklart fortsätta skriva som vanligt, men detta är det sista jag skrivit som ska lämnas in till min lärare. 

 

Katastrofers verkningar - Tranquebar och Sunlit Future

 

”Inget ont som inte för något gott med sig” säger man ibland. Huruvida det stämmer eller inte är svårt att säga, men när den enorma tsunamin svepte in över delar av Asien i december 2004 var det få som kunde se något positivt med det. Nära 300 000 personer omkom och i Indien var det just delstaten Tamil Nadu, där vi befinner oss, som drabbades hårdast med omkring 7800 dödsoffer. I söndags var vi ett par stycken som tog en minibuss till den lilla kuststaden Tranquebar som ligger ungefär tre timmars bilresa härifrån. Denna lugna lilla hamnstad var länge en blomstrande plats som först grundades av en dansk kapten. 1620 byggdes det danska fort som fortfarande finns kvar i staden. Under åren blev Tranquebar också ett religiöst centrum när de tyska protestanterna Bartholomäus Ziegenbalg och Heinrich Pluetschau anlände till staden. Fortfarande är murarna längs gatorna bemålade med bibelcitat och kyrkorna står tätt. Men Tranquebar är inte bara intressant ur historiska och religiösa synvinklar, det är också en av de städer i Indien som drabbades hårdast av tsunamin. Det märks. När vi vandrar längs gatorna lyser butiker och restauranger med sin frånvaro, det är relativt folktomt och vissa byggnader bär fortfarande spår av jättevågen.

 

Det finns organisationer som arbetar med att återuppbygga Tranquebar och hjälpa dess befolkning att återgå till sina sysslor. Helt enkelt vill man se till att Tranquebar återfår sin forna glans. Allt för att se till att människor ska kunna återvända till sitt hem och fortsätta leva där. En form av hållbar utveckling.

 

Några som verkligen kan skriva under på citatet i början av detta inlägg är de som jobbar på organisationen Sunlit Future i Auroville. De arbetar med solpaneler, att sälja dem och att installera dem. För ganska precis ett år sedan drabbades denna del av Indien av en kraftig cyklon som förstörde mycket i sin väg. Många av de organisationer vi besökt har nämnt denna cyklon och dess verkningar och det gjorde även Sunlit, men på ett positivt sätt. När cyklonen härjade stängdes nämligen strömmen av på många platser, förutom hos dem som hade solpaneler. När stormen lagt sig ökade plötsligt försäljningen av solpaneler enormt mycket. Människor insåg plötsligt att det inte var hållbart att vara beroende av det officiella nätet. I stället vill man bli självförsörjande även när det kommer till energin, och utnyttja solen som ändå skiner på taket. I detta fall förde alltså katastrofen med sig något bra, något som i det långa loppet hjälper till att skapa en mer hållbar värld.

 

”Inget ont som inte för något gott med sig”. Ibland är det uppenbart att det stämmer, ibland är det svårare att se det positiva. Men det jag tror att de flesta kan enas om är att dessa katastrofer är Jordens sätt att säga till oss att ta det försiktigt och att vara rädda om den. Mycket kan vi människor klara av, men mot naturens krafter är vi maktlösa. 

Inlägg nummer fem handlar om vår trädplanteringsdag. 

 

Plantera för framtiden

 

Det nya året hade bara hunnit bli några dagar gammalt när vi, utrustade med hackor och spett, begav oss ut i en skog vid namn Evergreen Forest för att plantera träd som kompensation för våra koldioxidutsläpp i samband med flyg och mopedåkning. Evergreen Forest är en del av Aurovilles Greenbelt och består av ett område på ungefär 89 000 m2 varav ca 70% är skog. Syftet är att återplantera de naturliga trädarter som försvunnit från området. De anordnar workshops och liknande för människor som är intresserade av skogsbruk i allmänhet och särskilt ekologiskt sådant och det finns även möjlighet att bo en längre tid i Evergreen.

 

Vi kom dit i vår buss och blev indelade i fyra grupper om fyra personer. Varje grupp fick ett eget litet träd som vi skulle plantera. Fyra träd på sexton personer är egentligen alldeles för lite, för att kompensera våra utsläpp skulle vi behöva minst fyra träd var. Men eftersom tiden var begränsad fick vi nöja oss med detta. Min grupp döpte vårt lilla träd till Gandalf the Green efter trollkarlen i Sagen om Ringen trilogin med förhoppningen om att det skulle växa sig lika gammalt och vist som nämnda trollkarl.

 

Att plantera ett träd är förknippat med mer arbete än jag kunde tänka mig. Först ska ett hål med måtten 50x50x50 cm grävas i den hårda marken. Låter kanske inte mycket, men även med hjälp av hackorna och spetten var det en utmaning. Dessutom är det inte bara att gräva, jorden man får upp måste också sorteras i olika högar beroende på i vilket lager av marken den kommer från. Sedan ska hålet delvis fyllas med kompostmaterial och lite av jorden innan man försiktigt får sätta ner sitt träd och stötta upp det med resten av jorden och leran. Vatten måste det så klart också ha, och det är sista steget i planteringsprocessen. Min grupp tog det ändå ett steg längre och samlades i hand i hand i en ring kring trädet där vi önskade det lycka till med lite sång som passade till Sagan om Ringen temat och ett litet tal. Nu hoppas vi att Gandalf the Green lever upp till sitt namn och hjälper till att minimera alla koldioxidutsläpp som vi gör oss skyldiga till.

 

Att plantera ett enda träd som kompensation för de elva flygresor vi har bokat de kommande fyra månaderna och de otaliga små turerna vi gjort på våra mopeder under tiden här i Auroville gör troligen inte så stor skillnad i det stora hela. Tanken bakom vårt planerande var snarare att öppna våra ögon för vilket jobb det är att utjämna sina utsläpp genom trädplantering och det faktum att det inte är speciellt hållbart i det långa loppet. Skulle vi plantera träd i relation till våra utsläpp skulle vi inte få göra annat än att fylla Jorden med skog. Det vi istället måste jobba på är att minska våra utsläpp. Det låter simpelt att ta cykeln i stället för bilen till jobbet men det gör verkligen skillnad. Så nästa gång jag står där och tittar ut över snöovädret och funderar på om jag ska ta bilen eller använda mina ben för att ta mig till affären så ska jag inte falla offer för latheten. Istället ska jag tänka på hur det var att gräva ett 50x50x50 cam stort hål i den hårda jorden under den stekande solen. Sedan ska jag ta på mig mössan och de tjocka vinterskorna och ge mig ut och njuta av den friska luften och känslan av snö mot ansiktet

.  

Idag har jag blivit klar med alla mina blogginlägg till kursen. Tre av dem har ni ju redan läst, TACK för alla fina kommentarer! Gör mig väldigt glad att ni läser. Eftersom det uppskattades så tänkte jag lägga upp resterande tre inlägg här i bloggen. Här kommer nummer fyra, som jag döpt till Varje människas hållbara utveckling. 

 

Hållbar utveckling. Det är vad hela vår kurs här i Indien handlar om och vad Auroville till stor del går ut på. Att på ett sätt eller annat bidra till en hållbar utveckling. I våra kursböcker definieras hållbar utveckling ofta som en utveckling som tillgodoser de behov vi har idag och som samtidigt gör det möjligt för framtida generationer att tillgodose sina behov. Detta är ett väldigt globalt sätt att se på hållbar utveckling, och det är naturligtvis en fullständigt adekvat beskrivning.

Jag anser dock att hållbar utveckling inte bara är viktigt på global nivå. Det handlar inte bara om att se till att Jorden finns kvar för våra barnbarn och är möjlig för dem att leva på. Utveckling är också en inre resa som varje människa måste göra på ett eller annat sätt, och det går att se till att även den sortens utveckling är hållbar.

Till viss del handlar det om att hjälpa till i den globala utvecklingen. Att göra vad man kan, rent praktiskt, för att göra världen till en lite bättre plats att bo på. Att tacka nej till plastpåsen i matbutiken, att ta cykeln i stället för bilen och att sortera sina sopor. Men det handlar också om att se till att de beslut man tar idag kommer att vara hållbara i framtiden. Auroville är en plats för detta.

Man kan gå in i "den gyllene bollen" Matrimandir och koncentrera sig. Vad man koncentrerar sig på spelar mindre roll, det viktiga är att man övar sig på att fokusera sina tankar på en sak. Runt om i Auroville finns det gott om ställen att utöva yoga på, något som också är nära förknippat med koncentration och fokusering. Samtidigt som man ska hålla sina positioner måste man fokusera på sin andning, och allt annat än att andas blir därmed sekundärt. Folk i allmänhet känns mycket mer avslappnade än jag är van vid hemma från Sverige. På ett positivt sätt. Här arbetar man för en hållbar värld, men man gör det på ett medvetet sätt. Man har samlat sina tankar och fokuserat på en uppgift som man nu lägger sin energi och koncentration på.

För många är det säkert resultatet av en lång inre resa. En resa som inte har ett utstakat mål när den påbörjas. I många fall är det också förbundet med en yttre resa. Man reser någon annanstans för att bli någon annan. En del reser till Auroville och övar på att koncentrera sig och fokusera. Jag har bara varit här i fem veckor men kanske återvänder jag någon dag. För att fokusera på att hitta min uppgift i livet. För att koncentrera mig på att bli den jag vill vara.  

Som jag kanske redan berättat så är det inte bara jobb med våra organisationer som upptar våra dagar här. Som en del av kursen vi läser ska vi också skriva sex blogginlägg om våra upplevelser och på något vis koppla dem till hållbarhet. Två av dem ska publiceras på de amerikanska studenternas blogg, och resten kan antingen sparas opublicerade eller läggas upp på valfri blogg. Mina två "amerikanska" inlägg är skrivna och upplagda. HÄR kan ni läsa om mina tankar om besöket på soptippen, och HÄR kommer ett inlägg jag skrev igår om min organisation och om homosexuellas situation i Indien. 

 

Igår skrev jag även ett av de övriga inläggen. Det skrevs snabbt och spontant och jag har inte läst igenom det ännu. Men det kommer från hjärtat, och ni får väldigt gärna läsa. Publicerar det här nedanför. 

 

Nu ska jag fortsätta öva på min presentation inför imorgon. 

Vi hörs! 

 

Välståndets vånda

 

Att vara rik. Vem har inte drömt om det någon gång? Om obegränsade tillgångar, att kunna köpa precis vad man vill, kunna resa precis vart man vill precis när man vill. Att vara oberoende av det vardagliga kneget, att ha möjlighet att säga upp sig från det tråkiga jobbet och göra vad man vill hela dagarna. Jag ska inte ljuga, drömmen om pengarna har ofta funnits i mitt liv, och gör det fortfarande ibland. När höstmörkret sänker sig över Sverige är det ofta bara min begränsade studentekonomi som hindrar mig från att sätta mig på flyget mot varmare breddgrader. Men är man student så förblir det livet bara en dröm. Åtminstone i hemlandet. Här i Indien är det annorlunda. Här är vi rika. Med våra studielån på knappt nio tusen kronor i månaden skulle vi kunna leva det goda livet om vi hade velat. Men när man går på Pondicherrys gator med de där nyinköpta skorna på fötterna, de nya kläderna i påsar över armen och en middag från ett lyxhotell i magen så känns det ändå inte så bra som man trodde det skulle göra. När man ser gamla människor sova på den smutsiga gatan, pensionärer som borde sitta hemma i sina hus med tofflor på fötterna, en kopp te framför sig och tidningen i näven. När barn samlas i klungor runt en och drar i ens tröja i förhoppning om en slant eller en bit mat, barn som borde leka kurragömma med sina vänner eller ligga i sina sängar och lyssna på godnattsagor. När medelålders män försöker sälja små färgburkar och såpbubblor till en och inte ger sig trots upprepade nej eftersom det är deras uppgift att försörja familjen, män som egentligen borde slappna av efter dagen framför en bra fotbollsmatch på TV eller laga mat tillsammans med sin hustru. När dessa sätt att leva blir uppenbara för en så känns skorna plötsligt inte längre så bekväma, kläderna inte så snygga och lyxmaten förvandlas till en stor obehaglig klump i magen. När jag ser alla dessa människor som bor i små skjul längs vägen, med sopor framför dörren och toalett i en grop på baksidan så tänker jag på flygplatsen i Zürich där jag ofta landat på mina resor till Schweiz. Jag ser framför mig de rena golven, det porlande vattenfallet mot en av väggarna, alla butiker med parfymer, Swarovskidiamanter och Rolexklockor. Och klumpen i magen växer sig större. Att få människor i världen har alldeles för mycket medan många har alldeles för lite är ingen nyhet. Men när man ser det så nära inpå blir det verkligare, mer påtagligt. Jag frågar mig hur hållbart det är egentligen. För vi få som konsumerar så mycket mer än vi borde, det är vi som ser till att de som redan har alldeles för lite får ännu mindre. En av de viktigaste aspekterna av Auroville är i mitt tycke arbetet för att minska egoismen. Vi måste sluta tänka på bara oss själva, börja dela med oss och inse att om alla konsumerar lagom mycket av Jordens resurser så räcker det till alla. Om inte annat så kan vi göra det just av egoistiska skäl. Att fråga sig hur länge Jorden kommer att klara trycket från oss i de rika länderna är mycket relevant, och vi måste inse att om vi inte skärper oss så kan vi mycket väl komma att förstöra planeten vi lever på och därmed utrota även oss själva, något som en sann egoist knappast vill.

 

Så nästa gång jag står i klädaffären och studerar de vackra byxorna och de snygga skorna kanske jag ställer mig frågan om jag verkligen behöver dem. Kanske stoppar jag ner pengarna i fickan igen och lägger dem sedan istället i en framsträckt barnhand. Jag hoppas att jag gör det. För barnets skull. För en hållbar världs skull. Och för min egen skull.  

Pluggandet fortsätter. Idag sitter jag på terassen på café Solar Kitchen och designar det sista på min broschyr.

I övermorgon smäller det! 

 

 

Som vanligt har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist. Jag hinner inte med mig, varken med egen blogg, dagbok eller gemensam blogg. Men nu har jag tagit en liten paus från pluggandet för att hinna med lite annat. 

 

Dagarna går så väldigt fort här. Redan åtta dagar in på 2013. Jag har hunnit med att fylla 23 och blivit helt fantastiskt fint firad av mina vänner, med tårta, present i form av en vacker sari och en helkväll med buffé på Pondis finaste hotell. Dessutom har jag besökt min organisation igen och kommit en ganska god bit på väg mot en färdig broschyr och informationstext till dem. Har inte fått många anvisningar om hur de vill ha det, så har haft i stort sett fria händer, vilket både är bra och dåligt såklart. Skönt att kunna köra sin grej, men också svårt att inte vara helt säker på att de kommer gilla det man gör. På lördag är det dags för redovisning inför klasskamrater, lärare och organisationer. Eftersom jag är en av få som jobbar helt ensam på en organisation så känns det lite nervöst, men tror det kommer gå bra om jag förbereder mig ordentligt. 

 

Vi börjar få en vardag här känns det som. Vi äter frukost vid halv nio, efter det har vi ett litet informellt morgonmöte där man kan ta upp problem om man har några. Sedan försvinner alla iväg till organisationer, eller så stannar man i International House där vi bor och sitter framför datorn ett par timmar. Lunch organiserar vi på egen hand, beroende på var man befinner sig och vad man gör. Eftermiddagen fortsätter med att de flesta kommer tillbaka hem och jobbar ett par timmar till och sedan sammanstrålar vi för middag vid halv sju-tiden. På kvällarna spelar vi kort eller maffia, kollar kanske en film, skypar och ringer hem osv. 

Även i Indien finns det alltså en vardag. 

 

Nu tror jag att jag måste återgå till plugget, broschyren designar sig inte själv. Ha det fint, vänner! 

 

Igår var det nyårsafton. Det märks idag. Över hela Auroville ligger ett lugn och en ro som verkar vara typisk för nyårsdagen, var man än befinner sig i världen. Vi sitter på vår lilla uteplats utan några större planer för dagen. Några pluggar lite, någon läser och ett gäng spelar kort. Snart dags för lunch och sedan ligger eftermiddagen och kvällen oplanerat framför oss. Känns skönt. 

 

I vanliga fall är jag inget stort fan av nyårsafton. En helt vanlig kväll egentligen, som omges av väldigt mycket hets och ett tvång att vara vaken till tolvslaget. Men i år var det en väldigt spännande dag, och väldigt händelserik. Låt mig berätta i kronologisk ordning (eftersom jag är ett så stort fan av kronologi). 

 

Förmiddagen tillbringade många av oss med att besöka de organisationer vi ska arbeta för. Jag hade dock bestämt med min kontakt att vi skulle ses idag (det blev dock inställt men det är en annan historia), så jag tog en sväng till butiken med min moped och satt sedan och skrev en stund på uteplatsen medan jag väntade. Efter en lång, kall dusch kände jag mig fräsch och pigg nog att gå iväg och äta lunch på Visitors Centre, den restaurang som vi har närmast vårt hus. Efter maten tog jag, Safi och Louise en runda i butikerna som ligger bredvid restaurangen. Målet var att hitta kläder till kvällen, och det lyckades vi också med! Direkt efter vår lilla shoppingtur snabbpackade vi det viktigaste i våra väskor och hoppade in i en taxi med destination Hotel Mango Hill. Först på schemat stod ett par timmar vid poolen. Underbart! Har i två långa, svettiga veckor väntat på att få bada och nu var det äntligen dags! Väl i poolen blev jag som tio år på nytt, lekte och plaskade. Det var fint! 

 

 

 

Efter ett par timmar duschade vi av oss vid poolkanten och gjorde oss i ordning för middag. Bord var bokat och vi väntade bara på våra kamrater Filip, André och Anna som skulle ansluta lite senare. Dock bestämde vi oss för att påbörja måltiden eftersom det verkade dröja innan de kom. Hela middagen visade sig bli ett smått kaos. Vissa fick förrätt och huvudrätt på samma gång och betalade direkt, andra fick vänta i evigheter och betalade inte förrän flera timmar senare. Kyparna fick man närapå jaga genom restaurangen för att få uppmärksamhet och när de väl kom med maten kunde man få två gafflar istället för en kniv och en gaffel, eller så fick man en helt slät kniv som gjorde köttet omöjligt att skära. Ett par stycken av oss kunde betala med VISAkort men efter ett tag gick den sönder så då fick vi snabbt hoppa in i en rickshaw och dundra iväg till närmsta bankomat. Väldigt underligt och kaotiskt alltihopa. Dessutom fick våra kamrater problem med den abonerade bussen och anlände först vid niotiden vilket gjorde att de precis hann äta en huvudrätt innan trycket på vårt bord blev för stort och vi tog beslutet att lämna det till några som inte hade någonstans att sitta. Mitt i allt detta pågick en modevisning med hög musik precis vid vårt bord. Så mycket för lugn och skön nyårsmiddag! 

 

 

 

 

 

Igår bestämde vi vilka organisationer vi vill jobba med under de kommande två veckorna. För mig hade valet varit mer eller mindre klart sedan vi lämnade Sverige. Jag ville jobba för gayrightsorganisationen SCHOD. Självklart tvivlade och velade jag innan gårdagens beslut, men när det stod klart att jag skulle få jobba där var jag bara glad. Och kanske en liten smula rädd. Här i Indien är det inte olagligt att vara homosexuell, men däremot är "onaturligt" sex förbjudet, vilket i praktiken innebär att homosexuella inte får ha sex. Ännu värre än lagarna är synen på och attityden mot öppet homosexuella. Många av dem har inget ID-kort eftersom deras familjer förnekar deras existens. Alla svenskar vet hur ofta man behöver använda sitt personnummer och hur begränsad man skulle vara utan det. Så ser verkligeheten ut för många gays här. Trakasserier, våld, diskriminering och övergrepp hör också till vardagen. SCOHDs grundare Ganesh (eller Shantil som han/hon kallar sig) berättade att många homosexuella män väljer att klä sig som kvinnor för att kunna leva med en annan man. Det är lättare så, eftersom omgivningen då uppfattar dem som ett "normalt" par och inte två män som lever ihop. 

Samtidigt som de arbetar för förändring på många plan så erbjuder SCOHD en fristad, en plats dit de homosexuella kan komma och vara sig själva. En omväxling från att låtsas vara hetero ute i samhället.

 

Idag tog jag och nio av mina vänner här tre taxibilar och åkte dit och hälsade på. De hade nämligen ordnat en liten "get-togheter" och vi var inbjudna. Vilket härligt ställe!! Det enda stället hittills i Indien där jag sett kärleksyttringar mellan människor. Inte ens mellan män och kvinnor ser man annars någon som helst fysisk kontakt. Här höll man varandra i handen, lade armen om varandra och kramades hej och hejdå. Männen som var där (för det var bara biologiska män) kunde verkligen vara sig själva. Vissa klädda i kvinnokläder, andra utan några som helst yttre tecken på sin sexualitet. Vissa uppträdde och dansade och sjöng gärna för oss, medan andra hellre höll sig i bakgrunden. Här var alla välkomna. När en storvuxen indisk man iklädd rosaglittrig sari hälsade på mig med orden: "Whats up, sister!", då kände jag att detta var en helt surrealistisk upplevelse. Men en bra sådan! :) Efter att vi bjudit på lite traditionell svensk dans i form av Små Grodorna (där jag fick äran att vara midsommarstång) bjöds vi på god lunch innan vi ringde våra taxichafförer och åkte hemåt igen. På tisdag ska jag träffa Ganesh/Shantil igen och påbörja mitt arbete på riktigt. Jag ser fram emot det! 

Det har blivit dags att berätta om dagen då vi hade "environmental sustainability" som tema. Vi började med en skakig bussresa till staden soptipp. Det var ganska ny, bara några månader gammal, men sopbergen var redan enorma. Solen stekte och när vi närmade oss blev stanken starkare och starkare. VI hade fått rådet att ta med oss en sjal eller liknande att täcka munenn och näsan med, och det var tur det. Utan den hade jag inte klarat mig. Det var jobbigt ändå. Men ännu jobbigare än stanken av brända sopor var att se allt runt omkring. Kor som gick och åt sopor, alla flugor som flög omkring och främst människorna som letade sopor att sälja. De specialiserar sig på en speciell sopa, till exempel metall, bränner soporna för att göra det lättare att hitta och säljer sedan sina fynd för ca 20 kronor om dagen. Vi träffade på en kvinna som hette Shanti. Hon var 37 år , såg ut som 65 och jobbade med att samla koppar. Hennes man låg hemma i njursjukdomar och hon hade två barn hemma att försörja. Hennes tredje dotter hade gift sig, och alla hade gått i skola, det var hon väldigt stolt över. Men det var ganska fruktansvärt att tänka på hur hennes liv ser ut. I 27 år har hon gått till soptippen för att leta sopor, iklädd endast flipflops går hon runt på de brinnande sopbergen och letar efter metall. 

 

 

Jag tyckte det var väldigt jobbigt att vara där. Värmen, stanken och sedan att tänka på att människor lever och arbetar där. Samtidigt tror jag det är väldigt nyttigt och bra att se sådant. Att bli medveten om att man har det extremt bra och att man i den aspekten tillhör en minoritet på jorden. 

 

Dagen fortsatte med föreläsningar om "waste", det vill säga sopor och avfall. Både "vanliga" sopor och också de som kommer från människokroppen, dvs kiss och bajs. Det låter äckligt och ointressant, men det var faktiskt ganska spännande och intressant. Det finns så många sätt att göra saker och ting mer miljövänliga. 

 

Tiden går väldigt fort här och jag vet att jag ligger efter i tiden med blogginlägg. Imorgon har vi dock ledigt hela dagen, så förhoppningsvis kan jag skriva ikapp lite då.

 

Med detta lite deppiga inlägg vill jag ändå önska er en riktigt GOD JUL!

 

Kram! 

 

 

 

Hej på er! 

 

Andra dagen här, och bitarna faller så sakteliga på plats. Idag började vi dagen med att efter en god natts sömn under våra myggnät traska över till Tibetan Pavillion, vår grannbyggnad där en av våra lärare, Eva, och hennes dotter Ester bor. Själva håller vi till i International House. I Tibeatan åt vi frukost; mackor, chaite, sylt, papaya och små bananer. Sedan hoppade vi på våra mopeder och drog iväg till Financial Service Center för att få våra Aurocard. Det är de kontokort vi kommer använda medan vi är här. Alla har vi fått ett konto som vi laddat med pengar och med detta kort kan vi betala överallt i Auroville. Hur smidigt som helst! :) Passade även på att växla in våra svenska pengar, till damerna i kassans stora förtjusning. De hade aldrig sett svenska pengar så de var tvugna att visa dessa roliga sedlar för sina kollegor.

 

Efter pengaväxlingen som tog ett tag var det dags för lunch. Det blev potatismos, spenatomelett och ananasjuice för ca 30 kronor, billigt och bra måste jag säga. Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos läraren Tanyas bror och hans familj. Hans fru Anna är en av våra koordinatorer och deras barn var hur gulliga som helst! Vi bjöds på te och lite välbehövlig vila i soffan innan vi drog vidare mot en liten konstutställning i ett av husen här. Senare tog Tanyas man Erik och deras två döttrar Malia och Jelena med några av oss till en affär där vi äntligen kunde inhandla toalettpapper, vatten, shampoo, choklad och annat nödvändigt. Jag älskade den affären!!! :) Vill tillbaka snart igen, haha. 

 

Dagen avslutades med middag på en av de finaste restaurangerna här tror jag. Kyckling, potatis, grönsaker, chokladglass och vattenmelonjuice. Betalade ca 300 rupees, vilket motsvarar ungefär 40 kronor. Jag börjar förstå hur folk som är här kan gå upp i vikt. God mat och billigt pris. 

 

Nu hänger vi lite vid vårt fina träbord utanför våra hus. Några spelar kort, Johanna skypar, några spelar schack och någon läser. Myspys helt enkelt. Snart läggdags, imorgon är det shopping i Pondicherry som gäller. Natti! 

 

Bilder vill inte laddas upp nu tydligen, men återkommer en bättre internetdag! :) 

 

Äntligen är vi här! Varma vindar, kor överallt, mopedåkande på röda dammiga vägar. Det är livet! Vi anlände imorse (klockan är nu strax innan sex här) och efter en hel del köande och en skakig bussfärd på tre timmar kom vi fram till Auroville. Svårt att redan nu greppa hur det ser ut här, men återkommer med uppdatering om det lite senare. Det vi har sett gillar jag i alla fall starkt! :) Mycket färger, mycket människor, mycket liv och väldigt bohemiskt! Påminner mig lite om Taizé i Frankrike, mitt fina kloster där! :)

 

Jag och Johanna delar rum, vi har en dubbelsäng och ett litet skåp. Spartanskt, men tillräckligt! Såhär ser vårt hus ut: 

 

 

Nu måste vi rusa till middagen, men lovar att höra av mig snart igen! 

Kram till er alla! 

Idag, på självaste Luciadagen, lämnade vi in och redovisade projektet vi hållit på med ett tag nu. Det var det sista skolarbetet innan Indien-resan och när jag gick från skolan kändes det som en tyngd lyfts från mina axlar. Äntligen kan jag koncentera mig på att få ordning i kaoset jag levt i de senaste veckorna. Jag har packat på kvällar och nätter och består min lägenhet i stort sett bara av kartoner och väskor. Många väskor. Samtidigt som jag packar för Indien så måste jag ju även packa ihop hela lägenheten inför flytt. Städning har jag helt försummat, "jag måste ju ändå flyttstäda sen". Men idag har jag tagit tag i det, flyttat all återstående mat och de få tallrikar och glas jag inte packat ner än till ett enda skåp och rengjort resten. Det är inte kul på något sätt alls, men antar att det kommer kännas bra när skåpen är skinande rena sedan. Funderar dock på att ta en paus och provpacka Indien-väskan igen, den kändes oroväckande lätt igår. Vad har jag glömt? 

 

Jag tänkte ta en bild på kaoset åt er, men kameran är nedpackad någonstans, så ni får nöja er med en bild på campus eget slott, tagen för två år sedan. Vad tiden går ändå... 

 

Denna vecka smäller det. På söndag åker vi till Indien! Jag har inte riktigt fattat det än tror jag, men det blir mer och mer påtagligt för varje dag. Alla vaccin är tagna (åtta sprutor + två gånger drickvaccin, och så lite malariatabletter på det), ryggsäckar är inköpta, apoteket har närapå tömts på vätskeersättning, värktabletter, myggmedel och annat skoj, och pass och biljetter ligger redo. Trots att jag fortfarande har en del att göra så får denna vecka gärna gå fort, är så tråkigt att vänta. 

 

Som jag nog har skrivit så kommer jag flytta ut ur min lägenhet här i Växjö på lördag. Har därför börjat packa ihop även lägenheten. Hyllor och skåp börjar gapa tomma medan golvet fylls av flyttkartonger och väskor. Ser riktigt trist och omysigt ut, men så är det alltid att packa. 

 

Det har varit glest med inlägg nu på ett tag, men jag ska försöka skärpa mig när jag väl kommer iväg. Vid tillgång till Internet lovar jag att i alla fall titta in och säga hej. :) Klassen har också planer på att skapa en gemensam blogg som vi kommer skriva om våra äventyr i. Den tycker jag absolut att ni ska läsa, så får ni se allt vi hittar på även ur någon annans synvinkel. :) Så fort vi får orning på den så ska ni få adressen.

Vad är det då vi ska pyssla med i Etiopien egentligen? Det berättade jag och Louise om i lokalradio imorse. HÄR kan ni höra del ett, och HÄR del två.  

När man inte kommer ihåg lösenordet till sin blogg så var det alldeles för länge sedan man bloggade. Det har varit minst sagt fullt upp den senaste månaden. Bara några dagar innan vi skulle lämna in ansökan om stipendium från SIDA för vår uppsats så blev det klart att vi kommer genomföra vårt arbete i Etiopien. Efter 1,5 månad i Indien så flyger vi vidare till Bahir Dar i Etiopien och tillbringar där 2 månader med att samla in fakta. Denna korta tid för ansökan gjorde att vi fick arbeta väldigt intensivt. En förkylning på det och man blir ganska mör. Ansökan kom i alla fall in i tid och nu är det bara att vänta och hålla tummarna som gäller. 

 

Under tiden är det mycket annat som ska fixas. Biljetterna bokades en gråtrist eftermiddag för någon vecka sedan, känns helt sjukt att hålla dem i handen. Detsamma gäller för visumet till Indien som stämplats in i mitt pass och hämtades ut på Posten idag. Blir liksom påtagligt att det närmar sig nu. Dags att fylla i nästa ansökan och skicka passet till Etiopiens ambassad för ännu ett visum. 

 

Förkylningen som jag dragits med ett tag utvecklades förra lördagen till körtelfeber, vilket var extremt dålig timing eftersom min kära vän Samuel som jag inte sett på 14 månader då anlände till Sverige för några dagar. Det var underbart att ses såklart, men att tillbringa timmar på vårdcentralen och inte kunna äta ordentligt ingick inte riktigt i vad jag planerat för oss. Dålig timing verkar vara en del av mitt liv ;) 

 

Den gångna helgen tllbringade jag i Uppsala hos Sandra. Ida var också där och jag passade på att träffa även några andra kära vänner. Var fint att umgås i lugn och ro och slippa tänka på resan ett tag. Nu känner jag mig piggare än jag gjort på en månad och redo att ta tag i allt som forfarande måste fixas. Det ska nog gå bra det här! :) 

 

Idag sa jag upp min lägenhet här i Växjö. Från och med första januari 2013 är den inte längre min. Det känns lite konstigt såklart, det har varit ganska fint att bo här. Men jag känner mig mer än redo att gå vidare mot till andra platser. I lite mer än två år har jag bott här på campus. Ja, jag säger på campus, och inte i Växjö, för även om campus ligger i just Växjö så kan jag inte påstå att jag känner till staden så värst väl. En av nackdelarna med vår lilla campus-bubbla. Det jag sett av Växjö är vackert, men jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin kommer bo här på riktigt. Tror det är för litet för mig. 

 

Hej på er! 

 

Det har gått lång tid sedan jag skrev. Otroligt lång tid. Jag har insett hur svårt det verkligen är att hålla igång en blogg när vardagen för det mesta ser ungefär likadan ut. Bra, men likadan. Det var därför jag tog beslutet att detta skulle vara en reseblogg, men tyvärr reser jag inte alls så ofta som jag skulle vilja, och det har också märkts i bloggen. Men nu, mina vänner, är det snart dags igen. 

 

Den 15 december packar jag och mina klasskompisar våra ryggsäckar och ger oss ut i världen. Till Indien närmare bestämt, för lite drygt en månads fältkurs. Det är en form av praktik som gäller, och när den i slutet av januari är avklarad så bär det av till en annan del av världen, förhoppningsvis Östafrika för att skriva C-uppsats i någon månad. Som ni ser så är planerna lite lösa i kanterna fortfarande, men avresan närmar sig med stormsteg och jag tyckte därför det är passande att långsamt väcka liv i denna blogg igen. För såklart ska den, och ni, få följa med på detta mitt livs hittills största äventyr! Och som ni vet så är ju förberedelserna och planeringen också en  stor del av resan! (Speciellt för mig som är ett riktigt planeringsfreak) 

 

Känslorna inför denna resa är blandade. Dominerande är såklart glädjen och förväntan. Det är detta jag sett fram emot sedan jag startade min utbildning hösten 2010, och kanske längre än så. Kanske ända sedan jag satt där vid min dator i Schweiz och läste orden "Informatörsutbildning med inriktning Fred- och Utvecklingsarbete" och kände "det där är jag". Lite rädsla finns naturligtvis också med i känslo-cocktailen. Hur ska det gå? Vilka problem kommer vi ställas inför? Kommer jag glömma något viktigt ( Visum, vaccination...)? Vad vet jag om Indien och Östafrika, egentligen? Tänk om planet störtar, det är ju en sådan lång flygning? Jobbiga tankar, visst, men alternativet att inte åka finns inte i min värld. Inte kan jag sitta i Sverige och se på när mina kära vänner upplever "the time of their lives". Inte en chans! :) 

 

Så, kära läsare, i ytterligare lite drygt två månader kommer ni få läsa mer om mina / våra tankar och förberedelser inför denna resa, och sedan, den 15 december, så drar vi! Häng på! :)